Birgit skrev i slutet av 70-talet ner sina minnen i flera olika småskrifter. Jag har här tagit med ca en tredjedel av hennes dokumentation där jag fokuserat på hennes beskrivningar av sina föräldrar och berättelsen om sig själv. De delar som jag inte tagit med handlar om hennes släkter bakåt, och mer om hennes uppväxt och livet i Odensjö som har mer fokus på tidsfenomen. Jag har inte ändrat något i hennes text men gjort mindre omflyttningar från originalet - Anders 2006-05-04

Min far, Oskar Vilhelm Holte, tog sitt nya efternamn under seminarietiden. Blivande lärare uppmanades att byta ut sina sonnamn. Eftersom Hult och Hulte var upptagna namn, fick det bli Holte. Minnet av Persson behölls i det namn, Pelle, som pappa alltid gick under i vänkretsen.

Det måste tidigt ha bestämts att pappa skulle bli lärare. Antagligen var han ett "skolljus" – hans seminariebetyg är utomordentligt goda. Av kantor Ahlgren fick han sin första musikundervisning, och pianot, som nu står i Slätthem, inköptes i början av seklet. Orgel var det vanliga heminstrumentet, så piano var en riktig statussymbol. År 1906 for pappa till Kalmar och avlade där organistexamen. Eftersom han hela sitt liv kom att tjänstgöra i Linköping, fick han inte stor användning för den yrkesmässigt.

Man måste ha fyllt 17 år för att tas in på folkskoleseminarium, och hösten 1907 började pappa på Göteborgs folkskoleseminarium och gick ut som färdig lärare våren 1911. Han fick omedelbart anställning i Linköping, där han huvudsakligen tjänstgjorde i Folkungaskolan. I Linköping fanns en lärarkår med goda kamratliga relationer. Pappa var med i sångkören, där han sjöng bas, och jag minns honom även som uppträdande i amatörteater. Mina föräldrar gifte sig nyårsafton 1914. Läraräktenskap var mycket vanliga.

Redan i Göteborg hade pappa blivit politiskt intresserad, och han var hela sitt liv socialdemokrat. I början av 20-talet såg det ut som om han skulle göra politisk karriär. Åren 1920-24 var han medlem av drätselkammaren, och 1923-24 medlem av stadsfullmäktige i Linköping.

År 1924 opererades pappa för blindtarmsinflammation. Såret infekterades och så småningom konstaterades TBC. Efter ungefär två års sjukdom, varvid han vistades ett år på Österåsens sanatorium, beslutade han, säkert efter läkares råd, att "ta det lugnt". Till det yttre förändrades han också en del under sjukdomen, eftersom man ansåg att gödning var bra mot TBC. Jag minns, att pappa måste tvinga i sig ett helt glas grädde var dag. Efter sjukdomen höll han hela sitt liv en vikt på 82-85 kg, vilket visserligen inte var mycket för hans längd, men säkert 10-15 kg mer än i ungdomen, då han snarast varit extremt mager. Vi visste att pappa, efter en reumatisk feber i ungdomen, led av ett klaffel, som gjort honom befriad från militärtjänstgöring att han gick på regelbundna kontroller hos en hjärtspecialist.

Så småningom återupptog pappa en del aktiviteter, dock aldrig de politiska. Han var lärarkårens representant i skolstyrelsen. Från dec. 1940 – april 1941 var han vikarie på folkskolinspektörstjänsten. Då inspektör Zachrisson dog, blev pappa t. f. inspektör. 1942 beslutade stadsfullmäktige att ersätta inspektörstjänsten med distriktsöverlärartjänst. Pappa uppmanades att söka befattningen, och i maj 1943 utnämnde han till distriktsöverlärare. 1952 blev han utnämnd till kommunal folkskolinspektör (motsvarande skoldirektörstjänst i dag). Han gick i pension med utgången av år 1955. Som skolchef i Linköping gjorde pappa stora insatser i både det inre och yttre arbetet. Under hans ledning infördes fr.o.m. år 1950 försöksverksamhet med enhetsskola. Flera nya skolor byggdes, Södra Linnéskolan 1947, Kungsbergsskolan 1949, Wasaskolan 1953 och slutligen Ånestadsskolan. Under åren 1950-1957 var han ledamot av skolkommittén, som förberedde införandet av grundskolan.

Vi vet att det var mycket arbetsfyllda år. Pappa arbetade grundligt men inte särskilt fort. Han unnade sig praktiskt taget ingen ledighet under de 15 år han satt som skolchef. Även under semestrarna hade han alltid betänkanden att läsa och skriva och en massa byggplaner att sätta sig in i. Han hade oturen att ha ganska svaga administrativa medhjälpare och dessutom för få. Arbetet växte kraftigt utan att staben ökade.

En del övriga uppdrag hade han också, såsom ledamot av centralstyrelsen för Östergötlands barn, i bestyrelsen för Broby skyddshem, i Livräddningssällskapets östgötakommitté, samt som ordförande i Linköpings stads musiknämnd.

Pappa hoppades få tid att läsa mycket som pensionär. Hans intressen var särskilt historia, biografier, politisk debatt och religion. Hans ganska rikhaltiga bokhylla innehöll också skönlitteratur, särskilt klassiker, och en fullständig Strindbergsupplaga, eftersom Strindberg var en av hans favoritförfattare . – Sedan Ragnar beslutat gå på den teologiska banan, gick pappa regelbundet i kyrkan. Jag tror att den mycket hårda schartauanska andan från hans barndoms kyrka skrämt honom en del. Han berättade en gång om hur han som barn varit rädd för djävulen och för domedagen, sedan han hört prästen i Odensjö kyrka.

Så många år att njuta av pensioneringen fick han inte. Sina sista år var han ganska sjuklig. Våren 1960 opererades han för en tidigt diagnostiserad cancer i tarmen. Han hämtade sig aldrig riktigt efter det, utan samma höst fick han med korta mellanrum två hjärtinfarkter, varav den sista ändade hans liv.

Pappa hann aldrig odla många hobbies, men en han aldrig gav upp var bridgespel. Fyra lärare träffades regelbundet var 14 dag och spelade auktionsbridge. På somrar ock helger var han alltid pigg på att fördriva en kväll med kortspel. En tid spelade han mycket bräde, medan jag sällan sett honom vid schackspelet. Ibland kunde man förmå pappa att på piano exekvera något av sina paradnummer, Kronobergarnas marsch eller Bergakungens sal ur Per Gynt. Då morbror Hugo kom på besök, och då Gunnar vuxit upp, sjöng han med dem gluntar, och hade då magisterns roll. Hela familjen minns honom som uppläsare ur Grönköpings Veckoblad. Till jul bidrog han med långa verser på paketen.

Min far var en synnerligen rakryggad gestalt med självklar auktoritet och stor begåvning.

Naemi Augusta f. Lundquist

f. 7 nov. 1887 i Madesjö socken

Mormor berättade gärna om, vilket underbart sött, snällt och av alla älskat barn mamma varit. Jag förstod nog att det delvis poängterades i uppfostrande syfte och kände mig mycket riktigt vansläktad och varken söt eller ens snäll ("Det gör inget om du inte är söt, bara du är snäll"). Men jag får väl inse att mamma fått en hel del i faddergåva; hon var mycket begåvad och hade både musikaliska och konstnärliga anlag.

Efter skolan arbetade mamma hos en fotograf som retuschös. Hon sjöng med i kyrkans sångkör, och finna av ungdomsvännerna bevarade hon hela livet. Dit hörde er farmor, Ester Wennersten f. Henriksson, och Gunhild Andersson, Bronäs, vars dotter, Brita Toll, nu är som en andra dotter för mamma. Dit hörde också två systrar Grevillius. För sin tid var det mycket sportiga ungdomar: de kunde alla simma och badade flitigt i Ramnasjön. Även skidor och skridskor åkte de. Mamma var god gymnast och hade svårt att förstå att hennes egna barn var så pass kallsinniga vad sport och gymnastik beträffade (men vi hade ju en pappa också). Mina kusiner, särskilt Claudia och Rut, träffade hon också mycket. Även de var goda sångare och medlemmar i sångkören.

När Georgen börjat få inkomst, ansåg han att hans syster borde få någon form av utbildning. Nära till hands låg lärarutbildning, eftersom det i Borås fanns ett-årigt småskollärarseminarium. Han hjälpte mamma ekonomiskt, och hon gick ut med toppbetyg, våren 1907, ännu inte fyllda 20 år.

Mamma sökte nu och fick genast plats i Linköping. Sedan gammalt har Linköping haft namn om sig att vara en bra skolstad, och det ansågs mycket fint att få anställning där. "Nu har vi fått en flickfröken", sa mammas första elever. Marta hade turen att hyra ett rum hos en familj Pettersson, som förblev hennes vänner så länge de levde. Familjen bestod av en änka med en dotter som var telefonist, av oss kallad Anna P, och en son "som aldrig blev något". Det var tur att träffa snälla människor, eftersom mamma första året insjuknade i lungsäcksinflammation och blev beroende av en hel del vård.

Senare hyrde mamma tillsammans med två andra småskollärare en tvårumslägenhet Drottninggatan 38. Av ungkarlsmöblerna finns kökssoffan (som också var säng) i Slätthem och skänken i vårt kök. Mamma åt två mål mat om dagen på hushållsskolan Margareta, och sedan hade hon inte många kronor kvar att svänga sig på. Lönen var c:a 100 kr i månaden.

En nära vän från de första åren var Ester Gustavsson, också småskollärare. Hon var dotter till en järnvägstjänsteman och bodde hos sina föräldrar som hon sedan vårdade till deras död. Jag minns väl deras hem vid Trädgårdsföreningen med blond Carl Larsson-betonad inredning. Sommartid blev vi bjudna på kaffe i deras syrénberså på gården. Tant Ester kom alltid ihåg alla våra födelsedagar. Ragnar gick i skola för henne och hon testamenterade honom alla sina böcker. Även jag var ihågkommen i hennes testamente med en guldbrosch.

Det var mycket vanligt med giftermål mellan lärare. Från min barndom minns jag att flertalet av mina föräldrars umgängesvänner bestod av sådana par. Mina föräldrar gifte sig nyårsafton 1914 och hade då varit förlovade ett halvår och bl.a. besökt Odensjö och min farmor och övrig släkt där. Deras första år som gifta förflöt i första världskrigets skugga liksom mina i det andra världskrigets.

Linköpings lärarkår var på den tiden lagom stor och "alla kände alla". Det förekom en hel del gemensamma aktiviteter: sångkör, där bada mina föräldrar var med, utflykter och, åtminstone en gång årligen en fest med teater, sketcher, sång m.m. Det minns jag som en stor upplevelse. Festlokal var Folkungaskolans gymnastiksal.

Mamma fortsatte i Linköping sin pianoutbildning för musikdirektör Darell (domkyrkoorganist och min musiklärare på gymnasiet). Hon deltog i domkyrkokören, där hon sjöng första sopran och några gånger solo. Själv har hon lett (och leder ännu någon) ett flertal körer: lärarinnekören, husmodersföreningen, diakonikretsen och Inner Wheel. Några år hade hon hand om sångundervisningen i sjuksköterskeskolan. Med oss sjöng och spelade hon barnvisor särskilt de samlingar som gavs ut varje jul med sånger av Alice Tegnér och Felix Körling. Jag njöt också av att betrakta de fina färgplanscherna som hörde till.

I mitt barndomshem fanns alltid jungfru, som det då hette. Även på landet hade vi någon flicka till hjälp, vilket gjorde att mamma då hade gott om tid för bad, båtturer, cykelturer och annat.

Umgängesformen i mitt barndomshem var kaffebjudningar. En sy- och kaffejunta KP (kaffepetter) pågick var 14de dag så länge jag kan minnas tillbaka. Det var 8-10 lärarinnor som träffades, alltid kl 5 och med slut kl 8, så länge några av dem var i livet. – Middagsbjudning förekom inte. På somrarna hade vi dock ofta gäster som stannade över flera dagar. Dit hörde morbröderna med familjer samt familjerna Wennersten från Habo (Höör) och Andersson från Bronäs.

Teckning och målning tillhörde också mammas talanger. Ett skissblock hade hon alltid till hands, då det oftast gällde att fästa ett vackert natursceneri eller ett pittoreskt gammalt hus på papperet. Det senare har visat sig ha ett visst kulturhistoriskt värde, då många av byggnaderna nu är rivna. Senare har hon med stor framgång ägnat sig åt porslinsmålning, till dess försämrad syn omöjliggjorde detta.

Mina tidigaste minnen är från 4-årsåldern strax innan Gunnars födelse. Jag hade fått löfte att i en butik välja ut en mugg, och jag valde en utomordentligt vacker i tunt vitt knottrigt porslin med ett blomstermotiv på sidan. Så bad jag att få välja ut två till, en till lilla syster och en till lilla bror. Jag fick en till och tog då en något tjockare och inte fullt så vacker med simmande svanar på.. Vid 4-årsåldern hade jag alltså förberetts på ett syskon, något som inte ansågs behövligt sju år senare.

Det andra ungefär samtida minnet berör en väsentlig bestånd del i mitt förhållande till mamma, nämligen skuldkänsla och dåligt samvete. Jag tror jag vid denna framskridna ålder hade råkat kissa i sängen, och vår jungfru hade blivit väldigt arg. Mamma låg på schäslongen och grät; hon var väl trött och kanske nära nedkomsten. Jag minns än hur frustrerad jag kände mig i mina försök att trösta henne, hur jag försökte hölja över henne en filt men ingenting hjälpte. Kroppslig bestraffning förekom aldrig i mitt barndomshem, men för min del räckte det med att "jag gjorde mamma ledsen." Förtvivlad brukade jag be mamma att "inte se ut sån i ansiktet."

När jag någon gång tycker barn bär sig konstigt åt, behöver jag bara erinra mig nästa bravad. När mormor fyllde 70 år i mars 1922, fick jag följa med tant Augusta från Kristiania för att välja ut en guldring åt mig. Jag tog förstås en med röd sten. För att den inte genast skulle bli för liten togs den till med växtmån. Mamma virade en röd garnända på insidan för att jag skulle kunna använda den, men användningen var förstås förbehållen till söndagar eller när jag skulle vara" fin". Några månader senare var det väl som jag började skryta för några kamrater om denna rikedom. Till slut smög jag mig upp för trapporna och in i sängkammaren, där ringen förvarades i en vacker blå ask, och så smet jag ut igen för att visa dyrbarheten.

Om det var så att det inte imponerade tillräckligt minns jag inte, men plötsligt hittade jag på att visa min djärvhet genom att kasta ringen i gräset och sedan leta reda på den. Det gick som det måste gå: rätt som det var var ringen spårlöst försvunnen och gick inte att hitta. När mamma kom från skolan måste jag nu bekänna min olydnad, men trots upprepat letande och trots att jag än i dag skulle kunna peka ut den exakta platsen, var och förblev ringen borta. Min otröstlighet ansågs nog vara straff nog.

När jag tänker tillbaka på min tidiga barndom ser jag kvinnor omkring mig: mamma, mormor, Wanda, jungfrun. Av pappa har jag föga minne annat än att han fungerade som ett självklart högsta orakel. Kanske låg det något i vad mamma senare påstått, nämligen att pappa dåligt förstod sig på eller ansåg sig förstå småbarn, och att han önskade bekanta sig med sina barn först då de kom i skolåldern. Då beredde han mig emellertid en glädje så stor, att jag inte vet om jag upplevt någon större i livet. Sommaren 1924 var den sista hela sommar vi tillbringade i Odensjö före ombyggnaden av Slätthem 1930. Det var så pass trångt, att ett slags tält spänts upp utanför köket, så att vi kunde äta där även om det regnade. Där satt jag nu ensam och av någon anledning ledsen. Då kom pappa plötsligt in i tältet och gav mig "Svenska folksagor", del 1, i barnbiblioteket Sagas upplaga. Vilken lycka. Bilden utanpå föreställde en vacker flicka som plockade liljor, och i boken kunde man läsa de underbara sagorna om "Lilla Rosa och Långa Leda" och "Prins Hatt under jorden" och allt kunde avnjutas även i bilder som jag studerade in i minsta detalj.

Fram till hösten 1928 bodde vi kring Kanberget, först 2 tr upp Storgatan 84 i två rum och kök med WC i farstun, från 1923 i bottenvåningen i en tvåfamiljsvilla Kanbergsgatan 8. Där fanns tre rum och kök, jungfrukammare och badrum. Rummen användes till sängkammare, matsal och herrum (där barnen inte ansågs få vara). Därifrån var nära gångväg till Folkungaskolan, där båda mina föräldrar tjänstgjorde. Kanberget är en av isen slipad ovanligt stor häll, och där fanns en präktigt blanksliten kana på ena sidan. För oss barn var det en fin lekmiljö med på vintern fina kälk- och sparkbackar och på sommaren lekplatser överallt bland bergen. Vi tog oss också in på den förbjudna "reservoarn", som nu hade ersatts med vattentorn, så att den var tom på vatten. Men det var spännande att balansera på kanten där och för pojkarna att hissa sig ner med hjälp av repstege.

På själva berget låg också en stuga, inte olik dem i Stockholms gamla områden kring Sofia eller Skinnarviksberget. Där bodde två verkligt fattiga familjer, och jag fick en inblick i förhållanden helt olika våra egna. Deras vattenpump och avträde låg t.ex. en bra bit från huset. Ena familjen hette Blixt. Det var ett ökänt namn i lärarkåren: flera familjer med fattiga och ofta lusiga ungar. Dessa var dock inte vanskötta. Fadern var grovarbetare och troligen alkoholist och arbetade mera sporadiskt, men den tandlösa käringen höll ordning på barnen. Den äldste pojken hjälpte till som springpojke i en affär efter skolans slut var dag. En flicka, något yngre än jag, tillhörde mina lekkamrater. Då nr fem eller sex av barnen föddes på BB, föreslog pastorn att föräldrarna skulle gifta sig, vilket jag tror också skedde. Deras hem bestod av två rum och kök, som sagt byggt direkt på berget. I ett av rummen bodde emellertid Blixtens gamla föräldrar, där särskilt gubben var hemskt argsint. Varje jul packade mamma en korg med mat och godsaker till den familjen. Från de första åren på Kanbergsgatan minns jag också ett lindrageri – helt i det fria – strax utanför vårt hus, där en gubbe gick och drog rep. Han gillade inte nyfikna ungar. Emellertid var den i början av 20-talet nybyggda raden tvåfamiljshus början på en ny tid för den gamla slummiljön kring Kanberget.

Jag började skolan för mamma. Eftersom jag var hemskt blyg var det kanske inte så klokt. Troligtvis kunde jag läsa innan jag började – jag minns inget av någon läsundervisning. Under vårterminen fick jag delta i läs- och skrivtimmar i kl 2 för att efter första skolåret sättas i klass 3. Småskolan var tvåårig, så nu kom jag till folkskolan, där barnen var uppdelade i pojk- och flickklasser. Min lärarinna, Anna Josefsson, var mild men fast. Vi var väl drygt 30 snälla flickor, och fast jag var "duktig" kände jag mig alltid yngst. Mitt första skolminne därifrån är tårdränkt. Jag hade inte lärt mig att ställa upp additionstal lodrätt, och när jag nu såg kamraternas märkliga sätt att räkna, förstod jag att kraven på mig var oöverstigliga.

Folkungaskolan var en ganska modern skolbyggnad. En stor skolgård hörde till, och där fanns en utmärkt kälkbacke, helt enkelt kallad "bullen". Det fanns skolbad med en fast anställd baderska. Tvättrummet var helt i kakel, även bänkarna. Man tilldelades en badmössa, en träbalja och en borste. Sedan gällde det att tvätta sig i rätt ordning, dvs. börja upptill, borsta varandra på ryggen och slutligen placera baljan på, golvet och ta itu med ben och fötter. Duschen bestod av en lång korridor, där vattnet först var varmt men till slut iskallt. Baderskan stod som en Cerberus på andra sidan och hindrade att någon sprang för fort igenom. Det fanns även en bassäng som fick användas ibland efter baderskans godtycke. Tystnad var ett självklart krav.

Vi hade ju badrum, men varmvatten värmdes endast en gång i veckan. Mina föräldrar (liksom mormor och Wanda) var hygieniker och tog varje morgon en kall avrivning, av oss kallad "klalingin". Det förtog nöjet av att stiga upp på morgonen att utsättas för den våta kalla handduken först på ryggen och sedan på bröstet, och jag kunde aldrig omvändas till att finna det "skönt".

De som tänkte fortsätta med "högre studier" gick från klass 3 över till klass ett av 8-klassig flickskola (realskola fanns endast för pojkar). Mina föräldrar diskuterade inte sina beslut med barnen, men jag antar de tyckte jag behövde ett år att mogna på, så jag gjorde inte sällskap med de två, tre flickor som "gick över" från klass 3 (och tappade därigenom ännu en kamratkontakt). Beslutet var klokt, eftersom jag sommaren 1925 insjuknade svårt i scharlakansfeber.

Även "vanliga barnsjukdomar" kunde bli ganska allvarliga i en tid som saknade t.ex. antibiotika.

Epidemisjukhuset låg snett bakom Kanberget, från oss sett. Jag hade varit febrig ett par dagar och vid en ovannämnd klalinginprocedur upptäckte mamma utslag på rygg och bröst. Hon kallade då på vaktmästaren vid sjukhuset (som hon kände) och han konstaterade scharlakansfeber. Fast jag var så liten minns jag min besvikelse att inte få åka ambulans, som mina kamrater i liknande omständigheter fått göra. Vaktmästaren ledde mig tvärs över berget. Jag hade över 40° feber och benen bar mig knappt. Flera gånger måste jag stanna och kräkas, men fram kom vi ju till slut. Där sattes jag i ett väntrum att undersökas av doktorn. Till slut fick jag en bädd i korridoren, eftersom det var svår överbeläggning på sjukhuset. Barn sprang där kors och tvärs och lekte. Sedan fick jag plats i en stor sal med minst tio patienter. Febern ville inte ge sig. Då fick jag som feberdrivande medel "inpackning", d.v.s. ett stort våtvärmande omslag. Först ett vått iskallt lakan, utanpå det en stor vaxduk och sedan ett lager av fetvadd och filtar, så jag blev som en kåldolma, livligt betittad av salens övriga invånare. Behandlingen hjälpte dock inte. Jag fick inflammation i bägge öronen så de måste punkteras. Sedan blev det besvär med lederna och med lymfkörtlarna på halsen, och jag flyttades då till isoleringssal. Att det var något fel på lederna togs först som ett dumt påhitt av mig. Fingrar och handleder blev helt stela, så att jag inte kunde hålla i en sked. När halsen svullnade, troddes det att jag fått påssjuka, vilket jag ju visste att jag haft året innan. Slutligen togs dock hål på varhärden på halsen, och jag minns hur jag vaknade ur narkosen och fann mig nersprutad av blod och var.

Någon vänlighet minns jag inte. Jag kände mig mest till besvär för att jag inte hade vett att bli frisk i normal ordning. Såret på halsen fick inte läka igen, utan det fylldes med en tampong som måste bytas var dag. Till slut började jag gråta bara jag hörde doktorn i korridoren utanför, och det gjorde mig inte mer populär hos lärare och personal.

Från tiden på isoleringssalen minns jag att mamma fick komma och titta på mig genom fönstret. Hon var så fin, klädd i blå crêpe-de-chine klänning och med en stor blå stråhatt på huvudet. Men hon kunde inte hålla tillbaka tårarna då hon såg mig lindad i vadd och gasbindor, praktiskt taget allt som syntes av mig. Först efter drygt sex veckor började febern ge sig. Då gjorde jag inte längre skäl för öknamnet "Tjocka Bibbi". När jag såg mina egna revben blev jag förskräckt och trodde mig drabbad av ännu en sjukdom. Jag visste genom andra barn att jag var en av de sjukaste patienterna de haft den sommaren, och fast det var roligt att inneha rekord, kände jag inget behov av att bli topp-etta.

Den följdsjukdom man var mest rädd för var äggvita, och för att förebygga det hölls patienterna på en diet helt fri från kött och fisk. Morgonmålet bestod av havrevälling och smörgås. Till middag fick vi under minst sex veckor tjockpannkaka med sylt eller bara med socker. Till efterrätt saftkräm eller saftsoppa. Eftersom det var sommar hände någon gång att vi fick färska bär. Till kvällsmat serverades havregrynsgröt, utbytt mot risgrynsgröt lördagar och, till min fasa, klimpig mannagrynsgröt söndagar. Att inte denna diet orsakade patienterna skörbjugg eller någon annan bristsjukdom fattar jag inte än i dag. Efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att äta gröt, som var en av våra fasta frukosträtter, och till slut blev jag motvilligt befriad. Gröt ansågs vara den enda verkligt nyttiga maten för barn.

På sjukhuset fick givetvis inga besök förekomna Lyckligtvis kunde jag ju läsa och skriva, så brev blev min enda kontakt med mamma. De utgående breven desinficerades. Efter många böner fick jag en docka, som faktiskt av nåd genomgått samma ceremoni. Leksaker ansågs egentligen böra lämnas kvar till efterkommande patienters fromma.

Efter drygt 8 veckor fick jag komma hem. Visserligen hade jag då kommit ifrån pannkaksdieten, men även den "riktiga" mat som serverades på sjukhuset var en besvikelse, så nu kunde jag verkligen njuta av de beställda köttbullarna. Eftersom mina halskörtlar måste efterbehandlas, propsade jag nu på att få håret kortklippt. Som min skelögdhet rättat till sig själv under sjukdomstiden, kunde jag också lägga av glasögonen och bli en till det yttre ny människa. Som efterbehandling fick jag under minst ett halvt år dels kvartslampestrålning som allmänt stärkande, dels röntgenstrålning på halsen, där trots det ännu en operation måste utföras.

År 1926 sökte jag inträde till flickskolans första klass. Jag var då den enda sökande som gått "bara" i folkskolan. En flicka, sedermera min bästa vän, hade gått i seminariets övningsskola, vilket var ett strå vassare. Alla de övriga hade gått i någon av de förberedande skolor som då fanns, "Smiths" eller "Thörnings". Vi prövades i alla ämnen: läsning, rättskrivning, räkning, kristendom, geografi etc. Svårt var det inte, men jag misstänkte förstås att de andra flickorna hade hemliga kunskaper som inte kommit mig till del.

Flickskolan var 8-klassig, och det fanns två paralleller av varje klass. Pappa hade, nog med rätta, föga respekt för flickskolan, och han var därför mycket nöjd med att vår klassföreståndare hade en fil mag examen utöver lärarinneseminariet. Hon hette fröken Oldenburg och var språklärare. Alla lärare titulerades "fröken". Flickskolan var då delvis privat, och terminsavgiften var 100 kr, vilket var mycket pengar på den tiden. Böcker och annat material måste vi själva betala (men det gällde även för folkskolan). Skolbyggnaden i hörnet av Vasavägen och Klostergatan var ganska trivsam. I varje våning fanns en stor hall, möblerad med ekbord och bänkar, där man fick vara när det regnade. På bottenvåningen pryddes den t.o.m. av en staty av Venus Milo i kroppsstorlek. På skolgården fanns en lekplan som vintertid spolades till skridskobana och där ibland curlingspelare höll till. Att gå utanför skolans område på rasterna var strängt förbjudet. Skoldagen började 7.40 och portarna öppnades 10 minuter tidigare. På led och försedda med bibel och psalmbok tågade vi in i aulan för 20 minuters morgonbön. Min favoritpsalm var: Pärlor sköna, ängder gröna... vilket jag tyckte lät så vackert att jag markerat stället i boken med ett rosa parfymerat kort.

Vi undervisades i klassrummet. Det fanns fysik-, kemisal och teckningssal. Sångundervisningen ägde rum i aulan. Examen förekom inte, däremot åhörardagar, dit man snart lärde sig att det gällde att förbjuda föräldrarna att sätta sin fot. Varje vår var sånguppvisning i aulan, då varje klass framförde sina nummer – någon gemensam kör fanns inte. Samtidigt var slöjd- och teckningsutställning. På den högtidliga avslutningen talade eforus, biskopen, och föreståndarinnan, fröken Uggla, som också delade ut premier. Stipendiefonder liknande läroverkets fanns inte. Betygen delades sedan ut i klassrummen.

All skrivmaterial inhandlade vi hos vaktmästaren, som hade öppet före morgonbönen. Till ordningsreglerna hörde emellertid, att ingen fick förvara pengar i kappfickor eller i bänkar. För den skull måste varje elev ha en "lösficka" att fästa med band om livet under kjolen. Varje måndag skulle klassföreståndaren se till att denna fanns på plats. Då sprang "de stora" flickorna, som inte ville acceptera sådana dumheter och lånade av oss små. Vad jag minns självdog detta påhitt efter några år. Från slöjdundervisningen minns jag väl, att vi första året skulle sticka 12 grytlappar i grått ljusvekegarn. Ett år sydde vi klänningar, vilket skedde helt för hand. Det blev långa rader med efterstygn och mammor och andra fick rycka in som räddare. Jag minns att jag inte kände mig säker på att fröken skulle godkänna moster Wandas stygn, som jag tyckte var för långa. Till varje höst hörde att gå till en av stadens handarbetsaffärer och välja ut en duk att sy till julklapp. Slöjdlärarinnan hade dock begränsat urvalet. Eftersom vi var östgötar skulle vi också lära oss knyppla. Det var ett schå att släpa den otympliga dynan fram och tillbaka – någon förvaringsplats i skolan fanns inte. Så länge vi bodde vid Kanberget hade jag ganska lång skolväg, men från Drottninggatan, dit vi flyttade hösten 28 blev det nära. Undervisningen i flickskolan bedrevs betydligt lugnare än i realskolan. När vi några stycken efter klass 6 skulle söka in till gymnasiet, vilket öppnats för flickor året innan, fick vi genomgå inträdesprov trots att vi haft ett skolår mer än våra blivande kamrater som kom från klass 5 i realskolan. Speciellt matematik måste kompletteras. Senare visade sig att vi i gengäld hade betydligt bättre grunder än de i t.ex. svensk grammatik.

Vi sökte in till 4-årigt latingymnasium. För att komma till treåriga reallinjen hade vi behövt "förlora" ännu ett år. Dit sökte man nämligen från klass 8. Jag trivdes ganska bra med kraven i gymnasiet men minns den tiden som mycket jobbig. Vi hade ju inte fria lördagar. Måndag hade vi ofta skrivning eller också fick vi extra långa läxor.

Gymnastiklektionerna var ett extra krux för oss flickor eftersom de var förlagda till kvällstid åtminstone första året. – Det fanns en del lärare som högt vädrade sina funderingar om flickors berättigande i gymnasium, men de flesta var hyggliga och vår klassföreståndare älskade vi. Adjunkt Gillquist var en eldsjäl och han försökte orientera oss inte bara i språket utan även i litteraturen i sina ämnen, tyska och engelska. Han var stor entusiast för modern konst och mycket aktiv ordförande i stadens konstförening. Han tog oss med på, konstutställningar. Man var inte bortskämd med att en lärare ägnade eleverna intresse utöver lektionstimmarna. De flesta lärarna var faktiskt riktiga stofiler, och det gick otaliga historier om dem.

Linköpings gymnasium hade en del föreningar med gamla anor. Den litterära hette "Vitterhet och hävd". Det fanns också ett musikkapell som första maj for runt i karnevalen utklädda till "Bonnkapälle". Varje vår hade dessa föreningar en gemensam soaré som var en stor begivenhet och som alltid drog fullt hus. I kapellet fick så småningom även flickor inträde. Vi fick dock bilda en egen litterär förening, Eranos, som åtminstone inte på min tid hade någon "yttre" verksamhet men som efter känt mönster hade 18 ledamöter.

Då man högtidligt anmält sig för att få avlägga prov för studentexamen blev man abiturient, och som yttre tecken tog man bort en av ringarna på skolmössan (som allmänt bars på den tiden). Sedan gick alla abiturienterna i gåsmarsch med en fot i rännstenen till ett kafé att fira tilldragelsen.

Studentexamen firades av hela staden. Vanligtvis räckte den 3 dagar, eftersom det var minst 3 studentklasser. I affärerna skyltades med blågult och studentmössor. På skolgården samlades släkt och vänner och massor av nyfikna, och alla försökte urskilja något av examinandernas öden genom rektorsexpeditionens fönster. Om någon underkändes skickades han ut bakvägen, och de godkända kom då ut tysta i sorgmarsch. Men om alla godkänts, störtade de nybakade nerför trapporna under sång för att blomsterhöljas och bäras hem i triumf. –Den ljusnande framtid var vår.

Från och med våren 1935, då jag gick i gymnasiets näst högsta ring, brevväxlade Gösta och jag. Till min studentexamen sände han en stor bukett röda rosor med inskriptionen "–och den ljusnande framtid–".

Ja, den var vår. Men först skulle jag ha min utbildning. Först bodde jag hemma ett år och kompletterade de ämnen jag ej haft med i examen, matematik, fysik, kemi och biologi. Samtidigt gick jag på kurs i klädsömnad och i harmonilära. Mitt första stockholmsbesök gjorde jag i september 1936 och det andra senare samma höst i samband med en kyrksångarhögtid i Västerås – jag var med i domkyrkokören under några år. Gösta hälsade på i Linköping vid jul och påsk. Hösten 1937 tenterade jag in till 2-åriga studentlinjen vid seminariet i Stockholm och kom in utan svårighet. Vi prövade i musik, slöjd och muntlig framställning.

Då jag började på seminariet hade Gösta fått en e o kammarskrivartjänst i Stockholm. Han hyrde ett rum nära S:t Eriksplan, jag ett på Söder mitt emot seminariet. Att hyra egen bostad var tämligen otänkbart för ungdomar. Att flytta ihop helt otänkbart. Det hade omöjliggjort min lärarexamen. Man får komma ihåg, att det var en tid, då sjuksköterskan måste sluta sitt arbete, när hon gifte sig, och då en gift lärarinna inte gärna valdes till ordinarie tjänst. Men vi träffades varje lördag och söndag och åt middag på hushållsskolan Margareta eller något annat av de bra och billiga matställen, som staden då överflödade av – Gösta bjöd, så mina studieutgifter blev därigenom betydligt mindre. –En vanlig månadskostnad för mig var 150 kr, varav 50 till hyra. Böcker betalade vi ju själva liksom annan material. Vi åt på seminarist-hemmet för 90 öre frukost och 1 kr middag. – Gösta och jag gick mycket på bio. Det kostade 1.10. Så promenerade vi söndagar i stadens omgivningar, gick på muséer etc.

Mina studier gick lätt att klara av på vardagarna. Det var egentligen endast då vi hade lektioner med barnen i övningsskolan som vi behövde lägga ner något extra arbete. Seminariet hade inte riktigt inrättat sig efter att undervisningen utvidgats från l- till 2-årig. Jag hann med ett trevligt kamratliv och fick goda vänner för livet bland mina sem-kamrater.

Våren 1939 hyrde Gösta en liten lägenhet på Bergsgatan 49, mitt emot polishuset. Dit köpte vi en del möbler inför vårt bröllop den 15 juli. Gösta skulle först klara av en rep.månad, och han kom till bröllopet i Odensjö direkt från militärtjänsten. Vi hade bestämt oss för kyrklig vigsel men utan frack och brudutstyrsel: Gösta hade mörk kostym, jag blå klänning och hatt. Endast familjerna Wennersten och Holte var medbjudna. –Vi blev ändå rätt många till bröllopslunch på Lidhults järnvägshotell. Bröllopsresan gick till Kungsbacka, där vi fått låna en lägenhet för en vecka. Det blev mycket bad vid Gottskär och Bua och sedan hemresa över Göteborg.

Nu skulle livets allvar börja. Jag hade sänt in mina betyg till Stockholm och randkommuner. Staden höll just på att avveckla ett system, där de enbart anställt folkskollärare, även i småskolan, så där var det tvärstopp. Kriget, som hotat ända sedan Münchenkrisen 1938, bröt ut i början av september, och med det följde inkallelser och därmed lediga tjänster. Min första anställning, i Järna, var dock ett sjukvikariat, och det kom att räcka i fem år, varunder jag följde en klass fr o m tredje skolåret t o m det sjunde, med undantag för barnledighet. Gösta var frikallad från militärtjänst p g a sitt arbete i tullen.

Vår första bostad var en enrummare på kanske 35-40 m² Den låg på bottenvåningen och mot gården och var mycket mörk. Rummet var avlångt med fönster på ena kortsidan, köket var mycket litet men hallen, som vi använde som sovrum, ganska rymlig. Vi låg i en dubbelottoman av järn, som vi köpt på Oskarssons lager, men vi hade även en dubbel-bäddsoffa, så vi kunde ta emot nattgäster.

För övrigt bestod möbleringen av ett stort skrivbord med bokhylla på baksidan, en bokhylla och ett par fåtöljer. –Trots att jag gått i skolkök och även hjälpt till en del med matlagning i Odensjö, var jag minst sagt okunnig och tafatt på det området. Dessutom tyckte varken Gösta eller jag att jag skulle laga mat, då jag hade heltids yrkesarbete – och första åren lade jag ner ett stort arbete hemma för undervisningen. Jag brukade möta Gösta vid posttullen, där han då arbetade, och vi åt middag på Kungsbrohof (vid bron över järnvägen). En rätt mat samt smörgås och mjölk kostade 1.10. Min första lön var c:a 300 kr, Gösta hade väl ungefär 375. Vi var inställda på att kunna klara oss på hans lön. Mina första avlöningar sparade vi för att köpa ett piano. Det kostade 800 kronor. Sedan ville jag betala igen min skuld till pappa. Den uppgick till 1.000 kr (det mesta av vad som gick åt under mina seminarieår hade mina föräldrar satt in på bok åt mig under årens lopp). De pengarna fick jag förresten tillbaka igen i form av en elektrisk symaskin. Månadskortet på järnvägen kostade mig 50 kr, vilket jag tyckte var en stor avbränning.

Vår hyra var 1.200 kr/år, vilket var rätt mycket för tiden och avspeglar det höga hyresläget i Stockholm. El och telefon tillkom förstås men var obetydliga utgifter. Onsdagar, då jag kom hem tidigare, samt lördagar och söndagar lagade jag ofta mat hemma. Jag förde noga hushållsbok efter mönster hemifrån, och normal matkostnad för en månad var 100-150 kronor. Mjölken fick vi utanför dörren var morgon från mjölkmagasinet i samma hus. De öppnade varje morgon kl 7, sedan de först delat ut beställd mjölk, och de hade även öppet söndagsmorgnar. Två kotletter kostade ungefär l krona, liksom 1/2 kg köttfärs. De första åren av kriget kände vi varken av matbrist eller annan varubrist.

Tågresan till Järna tog mig ungefär en timma, så jag startade från Centralen vid 7-tiden. Tiden vid framkomsten var mycket knapp. Jag hade min cykel stående på godsförvaringen i Järna, och där brukade någon snäll man hålla den i beredskap för snabbfärd till skolan. Tyvärr fanns ingen marginal för tågförseningar, vilka blev vanligare ju längre krigstiden led. En gång minns jag att en spärrballong fastnat i ledningarna, och "fröken" kom två timmar för sent. Efter de två första åren hade jag sällskap med ännu en resande kollega, och vi tog då taxi (gengas) till skolan från stationen för att hinna i tid.

Jag började tjänstgöra i Järna gamla kyrkskola, en röd tvåvånings träbyggnad med fyra skolsalar, två i vardera planet. Jag läste på det övre, tillsammans med en småskoleklass. Min tredjeklass bestod av ungefär 25 barn. Skolan i Järna, hade varit av B-typ men nyligen ändrats till A. Ett par folkskoleklasser undervisades på annat håll, ganska långt därifrån.

Skolsalen hade fönster åt två håll, lyckligtvis inte bakom lärarens rygg men väl i hans synfält rakt fram. Salen värmdes av en kokskamin, som var tänd på morgonen men som jag sedan måste hålla vid liv under dagen. Om jag glömde det, blev det iskallt på eftermiddagen. Huset var dragigt och de första krigsvintrarna var väldigt kalla. Någon plats för barnen att äta fanns förstås inte, utan de fick sitta i korridoren bland stövlar och ytterplagg. Lärarrum fanns inte heller, men jag var till kollegernas oförställda häpnad, inlärd från sem att leka med barnen på rasterna.

Våren 1941 flyttade vi till den nybyggda fina Centralskolan, där vi fick gymnastiksal med dusch, lärarrum, skolkök och bibliotek. (Jag tjänstgjorde som skolbibliotekarie under dessa år). Ett särskilt minne från första året är en inspektion av biskop Aulén, som kom åtföljd av två andra präster. Jag var ordentligt nervös, men han var humoristisk och helt "ofarlig". Så minns jag alla årsexamina med tre ordentliga lektioner, varav alltid kristendom. Det var doftande syréner och liljekonvaljer, söta finklädda barn och långa rader av föräldrar. Annars var det sorgligt dåligt med föräldrakontakten, särskilt som jag inte var bosatt på orten. Eftersom just denna skolklass blev den enda jag fick följa under så många år, och eftersom de träffats vid årsjubiléer, där jag var med en gång, kan jag säga att de på särskilt sätt blev "mina barn", inte bara därför att de var min första klass.

Under andra världskrigets första skede – skuggkriget – ökade Göteborgs import enormt, och under febr – april 1940 innehade Gösta en tillfällig tjänst där. Efter den 9 april önskade Gösta få sin frikallning ogiltig. Han blev också inkallad i sent 1940 och omedelbart skickad till Karungi vid finska gränsen som militärpolis. Flera i den lilla polisgruppen "revolterade" mot det dåliga befälet, och de blev sedan satta som bevakning på civila tåg mellan Boden och Vännäs. Julen 1940 reste jag till Vännäs, och på järnvägshotellet firade vi vår andra jul som gifta. Till nyår fick Gösta permission och vi följdes åt till Linköping. Gösta hade sökt till en kurs för officersutbildning och blev antagen till Rosersberg i januari 1941. Därifrån kunde han komma hem de flesta veckosluten. Efter c:a 3 månader var han färdig "epafänrik" och som sådan inkallad några månader varje år under krigstiden.

Vår lilla, lägenhet var otillräcklig, då tillökning väntades i familjen. Det var fortfarande ganska lätt att finna en ny bostad och ännu kunde man hitta skyltar med "att hyra" på stan. Vi hade bestämt att vi skulle flytta till Söder, för att jag skulle komma nära Södra stationen. Vi var fortfarande ekonomiskt försiktiga och bestämde oss för en tvåa på Bastugatan 37, hörnhuset mot Timmermansgatan. Mamma kom upp och hjälpte till med flyttning 1 juni, eftersom den inföll under en av Göstas inkallelser. – Det var en lustig lägenhet med vardagsrum i två avdelningar, med balkong åt norr och en viss utsikt därifrån över vattnet mot Stadshuset. Åt Timmermansgatan fanns ett franskt fönster och utanför det en stor pil, som gav litet grönska och liv. Det lilla köket var avdelat från matrummet med dörr och glasvägg, en vanlig 40-talsmodell. Matrummet blev så småningom barnkammare. Skönt var att få en riktig sängkammare med våra första riktiga sängar.

Kerstin föddes 6 oktober 1941 på Södra BBs privatavdelning. Jag har mycket positiva minnen från den BB-vistelsen. Festligt var ett inspektionsbesök av prinsessan Sibylla. Hon skulle även övervara barndopet, så trots att jag ännu inte fick gå upp (man låg till sängs minst en vecka efter dåtidens regler) blev Kerstin döpt med furstligt vittne, framburen av Gösta.

Nutida mödrar vet inte hur bra de har det. Jag hade sytt blöjor, mantlar, stjärtlappar, skjortor och allt vad det hette, och nu blev det oändliga massor med tvätt. På grund av ransonering på bränsle fanns inte varmvatten, och temperaturen inomhus höll sig på c:a 17 gr. Torkmöjligheterna var också dåliga. Dessutom var jag ju som de flesta nyblivna mödrar orolig för att inte "göra rätt" i barnets värd. Men Kerstin växte och frodades.

På vårterminen återinträdde jag i tjänst. Jag hade turen att få min kusin, Karin, nyutbildad barnsköterska, som hjälp. Kerstin fick bröstmjölk morgon och kväll till 6 månaders ålder. Då skrattade hon åt mig, när jag bjöd, och inför denna tidiga yttring av humor, förstod jag att det var slutdiat.

Under vintern 1941-42 tjänstgjorde Gösta vid tullen på Bromma. Det blev många nattliga utryckningar, då den hemliga kurirtrafiken till England skulle klareras. Vädret var helt avgörande för när planen kunde gå. Under 1941 och 42 kom ransoneringarna för hushållen slag i slag. Tack vare att vi hade småbarn och att gravida kvinnor fick extratilldelning led vi då aldrig någon nöd. Men nog var det välkommet då Anna Lisa, min kusin, kom från Odensjö med en 1/4 gris i bagaget. Hon skötte Kerstin våren 1943. Sorgligt nog var potatisen mycket dålig, åtminstone i Stockholm, och mjölk, smör, ost, kött och socker var ransonerat. Ägg fanns knappt, men en slags ersättning i form av pulver. Kaffe var för oss en överflödsvara nära nog, eftersom vi kunde få te istället och det räckte utmärkt för våra behov. Fisk blev en sällsynt vara, och det såldes sorter som annars inte ansågs ätliga. Korv gjordes också på fisk, och av en sådan fick jag en allvarlig matförgiftning – givetvis var hållbarheten dålig. Till slut blev det även ransonering på kläder och tyger, men det hade vi inte känning av – vi slet på gammalt.

I augusti 1942 fick Gösta anställning industrikommissionens nystartade utrikeshandelsbyrå under ledning av Erik Huss med en lön på 700 kr. Gösta blev sedan biträdande chef för kommissionens stora kemiska avdelning med 120 man och med ansvaret för införandet av en rad ransoneringar. Då dessa ransoneringar efter kriget kunde successivt avvecklas, blev Gösta chef för utrikeshandelsbyrån.

Vår familj hade 1944 utökats med sonen Mats, och vi började känna oss ganska trångbodda. Det dröjde dock till nyåret 1947 innan det blev allvar av någon flyttning. Hösten 1945 fick jag fast anställning vid Stockholms folkskolor som vikarie. Jag skickades kors och tvärs över staden, till Riksby, Skarpnäck, Midsommarkransen bl a , men också en lycklig termin vid Ringvägen på gångavstånd från hemmet. Hemhjälp växlade mest var termin och var ibland bra, ibland mindre bra. Vi hade ju inte möjlighet att erbjuda dem bostad.

Ett krav på en ny bostad var just att få plats till ett hembiträde. Stora områden utanför staden började bebyggas efter kriget, bl a Johanneshov, och det var enda möjligheten, som vi såg det att få ny bostad. Nyåret 1947 flyttade vi in i en 4:a i det nybyggda höghuset Gullmarsvägen 39, och där hyrde vi även ett enkelrum med pentry till hemhjälpen. Där bodde vi sedan i drygt 13 år. Det var en fin miljö för barnen, gröna omgivningar och unga, trevliga grannar med barn i samma ålder som de. År 1948 föddes Anders, och sedan blev jag "hemmafru" i 10 år, dock så att jag höll möjligheten uppe att återinträda i tjänst genom att tjänstgöra erforderlig tid för att få behålla min löneklassplacering.